A taste of Africa

Alltså ett nytt försök att starta bloggen igen. Har inte skrivit något alls sedan i november. Kanske jag blev så uppslukad av det svenska samhället att jag helt enkelt förlorade lusten att skriva. Livet i Malawi var ju lite mera spännande kanske?

Ett drygt havår hemma i Sverige har satt sina spår helt klart. Jag dras med en del i stressen och jäktet trots att jag kämpar emot. Det händer så mycket varje dag - i Afrika hände också saker men med en annan takt. Saknar det där att kunna skjuta upp saker tilli morgon - fast jag gör nog det ganska mycket ändå, på gott och ont.

Har inte riktigt bestämt vad bloggen ska behandla, det blir kanske bara en enkel dagbok ändå.

GI-mat kan man kanske skriva om? Detbästa som hänt mej är det i alla fall. Har äntligen hittat ett sätt som FUNKAR.

 

Fortsättning följer

Så är jag då tillbaka på EFS kansli med möten, möten och åter möten. Folk verkar tillbringa den mesta tiden på just sådana och jag kastades direkt in i detta när jag i tisdags började jobba igen efter lite semester. Kulturkrocken är så total den kan bli. Nu handlar det inte längre om frustration när jag på ICA ska välja flingor eller bröd utan om den stress som många verkar vara offer för. Jag försöker värja mej men vet inte med vilket resultat. Försöker ta det lugnt för att behålla lite av den afrikanska livsrytmen som dock inte är idealisk för en svensk. Varför finns det inget mellanläge? Men jag simmar  två gånger i veckan i Centralbadet vars fondvägg vätter mot domkyrkan och det inger en smula lugn att ligga där och kajka och betrakta domen. Samt cyklar till jobbet varje dag. Liten oro dock att inte ha hittat egen lägenhet ännu.

Malawi känns långt borta och folk har redan slutat fråga "hur var det i Afrika?". Skönt på ett sätt men trist på ett annat. Bor hos goda vänner där jag terroriserar barnen med uttalanden som "barnen i Afrika skulle vara glada om de ens fick potatis" och "i Afrika kastar man ingen mat om man får nån efter en hård dag på fälten".... dottern på tröskeln till tonåren slår förstås händerna för öronen i en klassisk gest. Nåja, det är mest på skämt förstås. Det går egentligen inte att jämföra på det sättet.

Positivt: att ha arbetskamrater att byta tankar o idéer med, att få fika varje dag med snack om ditt o datt (på kontoret i Lilongwe berodde det mest på receptionistens humör om man fick nån tébricka på sitt skrivbord eller inte). Jodå, Kyrkans Hus är ett bra ställe att jobba på trots att jag fortfarande inte hittar till alla sammanträdesrum.

Och tänk att alla passar tiderna! Fantastiskt. Eller?

I dag är det fredag och då blir det pizza i familjen! Hurra! Tycker barnen.

Åter på fosterjorden sedan en och en halv vecka fast det verkar längre! Har inte bestämt mej för hur det känns ännu. Helt klart härligt att kunna säga till familj och vänner att det inte är någon brådska eftersom jag är hemma nu. Men annars är det mycket blandade känslor och jag är så trött, så trött. Och har problem med att välja frukostflingor, bröd och inte minst leverpastej.....varför måste det finnas så många sorter???? Fast ost är gott och det är kul att kunna få något annat än enbart edamer och cheddar. Annars är väl livet sej likt, kinesar nu hos god vän med barn på gränsen till tonåren; det går alldeles utmärkt så här långt. Skönt att inte vara ensam - även om jag var ensam i huset i Malawi så fanns det ju folk omkring mej hela tiden. Jag saknar faktiskt alla ljud: folk som pratar och hälsar på varann kl halv 6 på morron precis utanför min grind, tuppen och hundarna, ja t o m böneutroparen som drar igång kvart i 5 varje morgon utom under Ramadhan då det är kl 4.00. Trodde väl aldrig jag skulle sakna allt detta oväsen! Jag saknar barnen i förskolan på området, de flesta hade lärt sej att mitt namn är ANNIKA och inte MZUNGU (viting) men det kom ju ständigt nya barn så det var ett hopplöst företag insåg jag till slut.

Letar bostad på Internet. Finns en hel del att få i Uppsalas utkanter men vet inte riktigt var jag vill bo ännu, så länge kompisen här står ut ska jag försöka ha lite is i magen. Dagens glädjeämne var annars att jag faktiskt hade min köplats kvar hos Uppsalahem, sen 4 år tillbaka.

I kväll blir det fredagsmys med sushi, mums, det har jag saknat i Afrika! Barnen ska käka pizza men det hade vi i Malawi också så det får va.

Kanske bo-mässan på Fyrishov i helgen har något att erbjuda mej, vi får se!

 Konstig rubrik tycker ni kanske, men begravningarna är ständigt återkommande i detta land. I går var det en sådan - igen - och kontoret avfolkades snabbt. Alla skulle med för det var en i kyrkan betydande mans bror som dött. Det är inte så ofta man får veta anledningen (den sanna) till dödsfallet men denna gången sas det rent ut att mannen dog av aids. Själv valde jag att stanna kvar på kontoret av den anledningen att jag hade ont i ryggen och inte kände att jag kunde klara att sitta på marken en hel dag, för det tar lång tid. Begravningen måste dock ske snabbt efter dödsfallet eftersom man inte har kylrum och sånt som vi har. Den stora nackdelen för samhället är att arbetsplatser stängs, som vårt kontor, för en hel dag, eller flera om den döde ska transporteras från bostadsorten hem till byn. Och folk begravs alltid "hemma" . Jag vidhåller att detta måste vara förödande för samhället i stort. Och om man inte går på sin grannes eller låt vara avlägsna släktings begravning så kanske dom andra inte kommer när det är min tur......så man ur huse är vad som gäller. Jag har varit med på flera begravningar där jag känt personen i fråga men annars nöjer jag mej med att ge ett penningbidrag. Släktingarna måste nämligen servera mat till alla som kommer. Det är inte att sticka under stol med att begravningar är ett tillfälle att träffas och prata och - faktiskt - ha trevligt och skvallra med sina vänner. Visst är det mycket gråt och skrik men under mycket kontrollerade former. Man sitter mest hela tiden och sjunger tillsammans, kvinnorna för sej och männen för sej. Man klär inte upp sej, som vi gör, utan kvinnorna har traditionell klädsel som är chitenje (tygstycke som kjol) och huvudbonad. Männen har vardagskläder. Visst kan jag tycka att det är fint att ge sitt stöd till dem som mist en anhörig men det tar ju så mycket tid från arbetet. Den värsta och sorgligaste begravning jag varit på var när den lilla dottern till ett par av mina närmaste vänner dog tidigare i år. Hon hade fått mitt namn men blev bara 14 månader. En grym verklighet för barn under 5 år i Malawi: 25% upplever inte sin 5-årsdag.

Ja, det kanske inte var så trevlig början på detta inlägg men det bara kom.....

Annars packar jag vidare och mottog just en inbjudan till avskedsparty till min ära, på lördag kväll. Inbjudaren är en mycket god vän som bjudit ett antal gemensamma vänner och det blir säkert trevligt.

Sommarvärmen har kommit, i går natt var det 27 grader i mitt sovrum så fläkten fick gå igång för första gången i sommar (höst?). Snart åker jag till Sveriges höstrusk.

 

 

Lake Malawi är den tredje största insjön i Afrika. Lake Victoria och Lake Tanganyika är större. Lake Malawi är att anse som ett innanhav, man kan inte se land någonstans när man är mitt på den. Den kallas också almanacks-sjön därför att den är (i engelska miles mätt) 365 miles lång, 52 miles bred och har 12 floder som mynnar ut i sjön. Lätt att komma ihåg, man måste bara veta hur lång en engelsk mile är....

Jag har färdats på denna sjö i sammanlagt 70 timmar för att komma till och från Likoma Island som ligger ungefär mitt på längden av sjön, kanske sträckan var 35- 40 landmil. Då kan ni raskt inse att det inte gick fort! Enligt tidtabellen, som aldrig följs, skulle resan för mej ta 22 timmar dit (tog 32) och lika många tillbaka (tog 40). Så jag är nöjd. Varför det tog så lång tid? Jo, det blåste en del och då går det ännu saktare med M/V Ilala (jag tror det står för Motor Vessel). Manskapet jobbade ungefär som jag inbillar mej att man gjorde för 100 år sen på de gamla ångfartygen med tjocka trossar och rostiga livbåtar under livligt skrikande och hojtande. Men visst var det charmigt på sitt sätt och man träffar många intressanta människor. Nu är ju jag och andra wazungus (vitingar) penningstinna så vi kan resa i hytt medan malawier som inte kan betala hytt är hänvisade till de nedre däcken med sittplats. På återresan fick jag dessutom bo i "Owner´s cabin" - ägarens hytt - som är den dyraste ocn mest komfortabla med egen dusch o toa. Min nyvunne vän Arthur, som jobbar på Lake Malawi Ferry´s kontor i Monkey-Bay, stack till mej nyckeln när jag kom ombord. Vi hade pratat en hel del på vägen till Likoma, han var med ombord för att kolla personalens jobb, att ingen korruption förekommer osv. Trevlig prick och som sagt, det är nyttigt att lära känna folk med inflytande....

Det som också tog en massa tid var att sätta iland folk och ta ombord mer folk i ett antal hamnar på vägen, både i Malawi och Mocambique. Likoma Island ligger precis utanför kusten vid Mocambique och färjan skeppar många förnödenheter både till Likoma och dessa småhamnar.

Jag var förundrad över hur mycket folk har med sej av bagage och kanske ännu mer vad man har med sej: förgglada knyten med kläder, soffor o fåtöljer, kappsäckar, väskor, lådor, dunkar med matolja, mattor för att inte tala om kvinnorna med barn på ryggen, i magen och vid handen. Det syntes mej som att det mest är kvinnor som reser med färjan, det är väl dom som står för företagsamheten i många fall.

Dessutom medför färjan säckar med majsmjöl, socker, backar med läsk och Carlsbergs öl, plus mängder av andra förnödenheter. Likoma kan bara odla lite majs och kassawa så man är beroende av kontakten med fastlandet - och den enda kontakten är med Ilala, åtminstone för den vanlige Likoma-bon. Livet på ön levs som det gjorde för 100 år sedan men folk är inte fattiga, man ser inga trasiga, hungriga barn. Detta för att fisket är framgångsrikt för dem och de lever ganska gott på det.

I de flesta hamnarna kan Ilala inte gå in till land utan man får ta sej ner i en av två livbåtar och sedan hoppa i vattnet eller klättra upp på kajen beroende på vad som finns. Ankomsten till Likoma skedde på natten och det var intressant att kliva ner i en svart säck....jag tackade min barndom vid havet många gånger för att jag är en god simmare vilket inte de flesta malawier är. Det var en olycka för 4 år sen då 22 personer drunknade när en av Ilalas båtar kapsejsade för att den var överlastad.

Säkerhet, vad är det? En besättning som jobbar i T-shirt och flip-flops, inga livvästar eller säkerhetslinor så långt ögat når. Men vänliga är de och hjälpsamma.

Själva vistelsen på ön förflöt med snorkling och båttur samt allmänt slappande. Mycket god mat och bara andra turister från England mest, dessa hade flugit in till hotellets lilla airstrip för det facila priset av $500 t o r. Då var Ilala billigare och folkligare men vi är ett fåtal som reser den vägen. Som en nyvunnen malaiwsk vän på Ilala sa: "oj då, för $500 kan jag gå ett läsår på universitetet". Ja, vad säger man som svar? Jag var glad att jag åkte Ilala trots gungandet och långtråkigheten stundtals!

Jag har ju också sedan senaste bloggtillfället varit 10 dar i norr, i Chitipa, men det tänker jag inte orda mycket om. Att resa i vår biskops kölvatten är inget stort nöje för mej. Han har invigt kyrkor på ett par ställen. Min största behållning var en två dagars scoutintroduktion för 25 intresserade ungdomar. Kul!

Nu återstår mera packning, bortskänkning och utförsäljning av saker innan hemresan om precis två veckor. Innan dess ska vi också ha nationell kvinnokonferens och prästvigning av 3 evangelister (män förstås).